Det skriver Cathrine Danin och Knut Hallberg, ekonom respektive seniorekonom på Swedbank, i en analys på fredagen.

De konstaterar att de makroekonomiska förutsättningarna talar för att fackförbunden i år har en större fördel jämfört med ifjol. Tillväxten ångar på, arbetsmarknaden stärks med tilltagande tecken på svårigheter att hitta arbetskraft och inflationsförväntningarna stiger, framförallt på ett och två års sikt. Inflationen har också krupit uppåt jämfört med för ett år sedan.

Ense om låglönesatsning

I höstas presenterade LO-förbunden gemensamma krav om ettåriga avtal med löneökningar på 2,8 procent. Dessutom kräver man en låglönesatsning för de som tjänar under 24.000 kronor per månad (lägsta ökning om 672 kronor). Avtalskravet på 2,8 procent liknar det från förra avtalsrörelsen. Då blev utfallet 2,2 procent.

Den gemensamma plattformen i årets avtalsrörelse står i bjärt kontrast till splittringen ifjol. Fjolårets avtal landade dock, efter diverse vapenskrammel, tämligen centrerat runt industrins märke.

Spänningar

Det faktum att LO lyckats enas om en gemensam plattform, med en extra låglönesatsning, förtar dock inte att det finns spänningar. Den inhemska ekonomin utvecklas starkt med byggsektorn och delar av det offentliga samt tjänstesektorn i spetsen.

"Under ytan kvarstår spänningarna, som industrifacken måste beakta för att samordningen och industrinormen skall kunna överleva", skriver Swedbank.

Två märken

Att ha två märken (procentsats och krontal) är något som arbetsgivarna starkt motsätter sig samtidigt som de driver frågan om längre avtal hårt. Det, tillsammans med det starka läget i ekonomin och arbetsmarknaden öppnar upp för längre avtal än tolv månader till priset av en låglönesatsning under delar av avtalsperioden.

"Sammantaget räknar vi med att avtalen blir något högre än i fjol och i genomsnitt hamnar på 2,5 procent för 2017-2018, inklusive låglönesatsningen", skriver Swedbank.

Enligt preliminära uppskattningar från Medlingsinstitutet hamnade fjolårets löneökningar i samma härad som 2015 (2,4 procent). Det är klart lägre än vad som tidigare förutspåtts och såväl Konjunkturinstitutet (KI) som Riksbanken har successivt reviderat ner sina löneprognoser.

Obefintlig löneglidning

De låga totala löneökningarna indikerar att löneglidningen varit i det närmaste obefintlig. Det är ovanligt i ett läge när ekonomin går på starkt och arbetsmarknaden bedöms befinna sig runt fullt resursutnyttjande.

I februari reviderade Riksbanken ner prognosen för löneökningarna med 0,1 procentenheter för både 2017 och 2018 till 3,0 respektive 3,3 procent. Det är i linje med Swedbanks prognos men fortfarande något högre än KI:s prognos från december (2,9 respektive 3,1 procent).

Genomslag

"Centrala avtal i linje med vår bedömning skulle öka chansen för Riksbankens löneprognos att slå in och skulle sannolikt på marginalen ge lite starkare krona och något högre räntor. Blir avtalen dessutom långa ger det ytterligare stöd till ränteuppgången. Däremot tror vi att ett utfall i linje med förra årets 2,2 procent och/eller korta avtal skulle tas emot negativt", skriver Swedbank.

I den penningpolitiska rapporten från oktober visade Riksbanken att det är osäkert hur snabbt ett ändrat resursutnyttjande slår igenom på inflationen.

"Vi bedömer att arbetsmarknadsläget, via stigande löner och högre resursutnyttjande, först under 2018 får genomslag i inflationsutvecklingen. I slutet av 2018 räknar vi med att KPI-inflationen når 2,6 procent och att KPIF når 1,7 procent", skriver Swedbank.

Avtalen för industrin, handeln och hotell- och restaurang löper ut den 31 mars, medan bland annat avtalet för byggsektorn löper ut den 30 april.