I resonemanget kring de elektroniska betalsystemens säkerhet, ger Per Geijer Björn Eriksson en poäng:

– Hittills har vi varit rätt förskonade från rejäla krascher i elektroniska betalsystem, och vi har ett stort förtroende för dem. Men jag är övertygad att vi någon gång här kommer att få se ett bakslag, och då är det mycket möjligt att man får upp ögonen för att kontanter har en viss plats att fylla.

Per Geijer tror inte att det kontantfria samhället kommer att bli verklighet i brådrasket. Han är inte heller säker på att det vore önskvärt. Han beskriver sin och detaljhandelns förhållande till kontanter som en sorts hatkärlek: ett smidigt betalmedel, som också skapar stora möjligheter för ljusskygg verksamhet, gör butiksanställda till måltavlor för rån och inte minst, kostar handeln pengar – precis som korten.

– Att handeln har problem med kontanterna, beror bland annat på att bankerna inte vill hantera kontanter. Här kan man verkligen ifrågasätta gällande ordning: om vi nu ska ha kontanter så borde det också finnas någon aktör som styr upp hur det ska se ut. Vi i handeln skulle kunna säga nej till kontanter vilken dag som helst.

Ansvarsfrågan

Apropå var ansvaret ska ligga för kontantförsörjningen i Sverige, säger Bengt Nilervall, betalningsansvarig på Svensk Handel, att det just nu föreligger ett utredningsförslag som föreslår att delar av ansvaret läggs tillbaka på Riksbanken. Riksbanken skulle ta det övergripande helhetsansvaret, uppbackat av Post- och telestyrelsen.

– I spåren av Panaxiakraschen stod det klart att tillsynsmöjligheterna hittills varit bristfälliga, säger Bengt Nilervall.

Inte bara kortbetalningar kostar, också hanteringen av kontanter gör så – något som svenska butiker fått erfara i allt högre grad de senaste åren. Här är också bankerna med och styr. Bankerna sitter mellan Riksbanken och värdetransportbolagen i form av Bankernas depå, BDB.

Bankerna tar ut ett pris när värdebolagen köper pengar och tar betalt när värdebolagen Loomis och Nokas lämnar in överskott.

– De styr också kostnader genom att dra ner på antalet kontor som har hand om kontanter, så att butiker har svårt att få tag på växelpengar, säger Bengt Nilervall.

Annan sida av myntet

Apropå den låga benägenheten att anmäla kortbedrägerier, säger Per Geijer:

– För konsumenten, som får ersättning av kortföretaget och banken, blir brottet ointressant. Och bankerna är inte villiga att driva fallen. De ser till helheten, konstaterar att i det stora hela är betalsystemet säkert och vill inte låta relativt få bedrägerier förstöra förtroendet.

Med detta sagt, vill Per Geijer tillägga att det också finns en annan sida av myntet:

– Det som möjligtvis är beklämmande är att det i andra änden finns folk som tjänar på brottet, och en fara i att kriminella kan sko sig på bristfälliga system. Även om bankerna tycker att man kan leva med förlusten, kanske inte samhället kan ta att de kriminella på det här sättet växer och får muskler.