Det är sant att det svenska apoteksmonopolet var välskött och hade ett mycket starkt varumärke. En sak var dock mindre bra; Sverige hade näst efter Danmark flest invånare per apotek, och lägst var apotekstätheten i våra större städer. I praktiken betydde det att många fick köa för att få tillgång till sina läkemedel. Det var framför allt detta problem som apoteksomregleringen skulle åtgärda.

Och det har den gjort med besked. 380 nya apotek och längre öppettider, som motsvarar ytterligare 330 ”gamla” apotek. I dag är det ingen som talar om apoteksköer, även om det är lätt att glömma bort hur det en gång var och raljera över att det finns åtta apotek i en och samma stadsdel. Ingen skulle komma på tanken – troligen inte heller Mats Wallin – att raljera över antalet vårdcentraler eller äldreboenden – vilket kanske är rätt talande.

I tillägg har apotekens personal fått möjlighet att välja arbetsgivare, lönerna har gått upp och näringsförbudet för farmaceuter är upphävt. En mängd nya tjänster har utvecklats för att underlätta vardagen för kunderna och för att hjälpa människor till en bättre hälsa och bättre läkemedelsanvändning.

Det bör inte råda någon som helst tvekan om att varje apotek strävar efter att ha rätt läkemedel i lager. Att tala om hur stora lagren är blir därför helt missvisande, eftersom det vore dåligt både för patienterna, apoteken, statskassan och miljön om vi fyllde apoteken med läkemedel som inte efterfrågas – och sedan måste kasseras. Lagret är apotekets främsta affärstillgång. Att kunna expediera ett recept direkt gör kunderna nöjda och är billigast för apoteket. En statlig utredning konstaterade för drygt ett år sedan att apoteken direktexpedierar ungefär lika ofta som under monopoltiden, runt 95 procent.

Allt är förstås inte frid och fröjd för det. Tre saker påverkar nämligen tillgängligheten till läkemedel negativt, och gör att helt nya patientgrupper upplever problem. Därav blir det möjligt för Mats Wallin att dra förhastade slutsatser om apoteksomregleringen.

Det har blivit allt vanligare att läkemedel inte går att beställa. Detta konstaterades förra året i en undersökning genomförd av läkemedelsbolagen själva och har blivit en allt viktigare fråga på Europanivå.

2009 skärptes reglerna för det generiska utbytet, som innebär att apotek måste sälja det billigaste läkemedlet på marknaden, i de fall det finns likvärdiga alternativ. Vilket detta är bestäms av staten en gång i månaden och apotekens lager måste således byggas om en gång i månaden. Det leder till stora logistikproblem och läkemedlen som utsetts tar ofta slut och går inte för apoteken att beställa.

Distributionssystemet för läkemedel lämnades utan åtgärd när apoteksmarknaden omreglerades. I praktiken betyder det att det är läkemedelstillverkarna som bestämmer hur beställningar och leveranser ska gå till. Apoteken har ingen möjlighet att påverka leveranserna, vilket gör att apoteken inte heller kan göra något i praktiken för att exempelvis leva upp till 24-timmarsregeln.

För att dessa problem ska undvikas krävs en närmare dialog med läkemedelsindustrin och några enkla ändringar i de lagar och regler som styr läkemedelskedjans funktionssätt.

Sveriges apotek är eniga i att deras plats i vårdkedjan borde bli tydligare och större. Farmacin är apotekens kärnverksamhet och apoteken har stor potential att avlasta en hårt pressad primärvård genom läkemedels-, vård- och hälsotjänster. Om detta talar branschen kontinuerligt med politiker och tjänstemän i både stat, landsting och kommun. Självklart deltar vi även i vårddebatten i denna fråga. Vi välkomnar förstås att debattörer som Mats Wallin lyfter denna möjlighet och ger oss eldunderstöd i frågan.

Läkemedelskedjan är komplicerad och styrs av en stor mängd regleringar. Vår uppfattning är att marknaden är överreglerad och att ett större utrymme för apoteken att agera med kundernas intresse för ögonen är nödvändiga. Förhoppningsvis kan engagerade debattörer hjälpa till att göra det möjligt.