Vi kan aldrig, aldrig föreställa oss vilka situationer vi som företag eller vi som personer kan hamna i. Verkligheten överträffar alltid dikten. På företagsnivå övas det i krishantering, det är bra. Hur ska vi agera när vår personal som möter kunder blir censurmästare av värsta sorten? Jag har varit med om flera situationer, till exempel: Häromveckan skulle min fru och jag i vår filmbutik hyra dokumentärfilmen Prostitution bakom slöjan av Nahid Persson. ”Finns inte inne i vår butik, men den finns i vår andra butik”. Efter 10 minuter var vi där. Vi bad om hjälp att hitta filmen, kvinnan stelnade vid vår fråga och sa: ”jag tycker inte att ni ska se den, den ljuger, en massa osanningar, jag är från Iran, jag vet”. Vi svarade att vi ville se den oberoende av hennes åsikter. Hon kollade på datorn och sa att filmen inte finns inne. Den andra butiken hade fel uppgift påstod hon. Vi sa att vi trodde att hon ljög och gick därifrån. Jag minns ett Londonbesök tillsammans med butikschefer 1995. Efter middagen var vi ett gäng som satte oss i en taxi för att åka till ett välkänt diskotek (beläget i kryptan i en kyrka). Jag satte mig i framsätet med tre kvinnor i baksätet. Taxichauffören sa till mig: ”du är för gammal att besöka det stället, det är ok med kvinnorna men du passar inte in där”. Jag sa att det är mitt eventuella problem och var så god att kör oss dit. Han vägrade att köra oss dit. (Vi hamnade så småningom i den spektakulära kyrkan.... och jag kom in.)