Inte köpglädje som i ”köpfest” där man stoppar ner så mycket som möjligt i olika kassar på så kort tid som möjligt, utan verklig glädje efter att ha köpt något man verkligen vill ha och unnar sig. Man blir nästan barn igen… Som barn hade man ju inte så mycket egna pengar utan fick förlita sig på att det fanns roliga grejer inslagna i paket på ens födelsedag eller andra särskilda tillfällen. Det innebar ofrihet, för man kunde inte själv välja vad man köpte, men samtidigt blev det emotionella värdet högre. Wow, jag hoppas, hoppas, hoppas (i veckor, månader) att jag ska få nya lewisjeans eller en våffeltång (ok, jag var tonåring på 80-talet)!!! Wow, jag blir superjätteglad över att jag fick Carola-skivan eller ett tio-kort på solariet!!! När man är barn blir känslorna kring ägande starkare, eftersom man lever i ständig ofrihet och brist. Under högkonjunkturerna infinner sig en blasé-artad inställning till shopping. Man kan köpa vad man vill, när man vill (typ) och det blir ingen spänning i det hela. Ingen förväntan, ingen känsla av triumf. Bara ett simpelt ”jaha”. Det krävdes inte så mycket för att få de där nya skorna, så det blir inget särskilt när man sätter dem på sig. ”Imorgon kan jag köpa ett par till”, liksom. Nu när krisen har tömt våra bankkonton eller i varje fall försatt oss i skräck för att använda dem, kan vi hitta tillbaka till den äkta glädjen av att samla och spara för att sedan köpa och äga med stolthet. För handeln är det ett intressant perspektiv för marknadsföringen. Det kunden köper är en present, en julklapp som förr i tiden. Den som kan se kunden som fem år och full av förväntan kan hitta rätt nivå av respekt. För det handlar om respekt nu; respekt för varje kunds kronor; för varje kunds drömmar. För pengar.