Men vetskapen om så kallad mulesing har nu startat diskussioner om att införa en märkning om att materialet kommer från djur som har hanterats väl. Visst är det viktigt att inte djur plågas för att vi ska få bättre produkter, likväl att man inte utnyttjar barn som arbetskraft för att få billigare varor. Likaså måste vi tänka på att skörde- och fabriks-arbetare får rättvisa villkor, att vi skonar miljön när vi producerar varor, att inte använda gifter när vi odlar frukt och grönsaker, att man tar hänsyn till klimatpåverkan när varorna produceras, ja listan kan göras lång. Detta ingår i det så kallade CSR-arbetet, där bokstavsförkortningen står för Corporate Social Responsibility, som många handelsföretag arbetar mycket aktivt med. Men frågan är ändå hur många olika märkningar handeln tål. Det finns redan i dag bland annat rättvisemärkning, kravmärkning, nyckelhålsmärkning, svanenmärkning och det diskuteras en klimatpåverkansmärkning. Och nu ropas det också efter en djurhanteringsmärkning. Märkning är ett bra system för att göra konsumenten uppmärksam på vad varorna innehåller eller inte innehåller respektive hur de är producerade. Framför allt är det redan medvetna konsumenter som observerar märkningen och gör sina inköpsval efter dessa. Men systemet kan också göra mindre medvetna konsumenter mer uppmärksamma. Hur många märkningar kan vi ha är ändå en viktig frågeställning. Vad blir nästa steg? Vilken ny ”upptäckt” kommer att kräva ytterligare en märkning? Vem ska hantera alla dessa märkningar för att de verkligen ska kännas relevanta? Det finns också en risk att för många olika märkningar ger motsatt effekt. Konsumenterna kan bli mätta på alla märkningar; man ser helt enkelt inte skogen för alla träd. Det finns en fara i att det går till överdrift så att märkningen inte tas på allvar, där ”60 percent fat free” från USA är ett bra exempel. Det får inte gå inflation i märkningen, för då får den ingen effekt.