Servicen in Australien är ofta hjärtlig. De tar i dig. Du kan inte gå in i en butik utan att de attackerar dig med gigantiska leenden och oändliga vilja att hjälpa dig hitta rätt bland hyllorna. Det är helt omöjligt strosa omkring lite planlöst och kolla på grejer. De ser dig, överallt. Ibland vill jag skrika åt dem att de ska lämna mig ifred; jag vill vara anonym och klara mig själv. Jag är småsur svensk, för sjutton, och i Sverige är vi inte så förbannat glada hela tiden. Men jag måste ju le tillbaka, och för det mesta känns det riktigt bra. Ovant, men bra. Olika kulturer har olika modeller för service. Jag minns i somras, när jag skulle ta en lokalbuss på Mallis och blev avkastad eftersom jag inte hade jämna pengar. Eller när jag fick en rejäl utskällning av busschauffören på Arlandas flygbuss för att jag ville betala min biljett med en femhundring. Och att checka in på Sats kan kännas obekvämt när man tjejerna i receptionen verkar tycka att jag är jättejobbig som stör deras samtal. Att vara kund i Australien kan göra mig galen ibland men motsatsen; när svenska mewe-generationen står bakom disken och ifrågasätter varför de ska fjäska för mig, är också ganska irriterande. I regel gillar vi väl normaltrevlig service. En undersökning från Siemens visar att företag där kunderna tycker att telefonservicen är toppen har 30-40 procent högre vinster än andra. När produkter och priser liknar varandra blir personalens bemötande en stark konkurrensfaktor. Leenden blir en service som förgyller köpet, och i framtiden kommer fler att vara beredda att betala för det. Så varför inte skicka säljarna på charmkurs? Kanske inte till Sydney dock; alltför charmig personal kan skrämma iväg oss blyga svenskar. Tänk lagom.