Det hänger på jobben. Valet vanns på en traditionell svensk arbetslinje, i kamp mot en ny socialdemokratisk bidragslinje. De borgerliga fick förtroendet för att de antas kunna öppna för de nya jobben. Så nu hänger allt på att de också lyckas med det fram till 2010. Mycket behöver göras, men en lösning är viktigare än andra. När åtstramningar i bidragssystemen och sänkta skatter för låginkomsttagare gör att fler börjar arbeta bör varenda intjänad krona användas till att sänka skatterna ännu mer. Anledningen är att inkomstskatter och arbetsgivaravgifter är en straffavgift för att anställa. För att kunna anställa någon och ge henne 1 000 kronor efter skatt måste du själv tjäna nästan 6 000 kronor före skatt därför att staten kommer emellan och kräver sin del. De 6 000 kronorna bör jämföras med runt 2 500 kronor i länder som Schweiz och USA. En svensk arbetsgivare måste alltså tycka att medarbetarnas arbete är värt sex gånger mer än vad de själva tycker att det är värt. Det är därför Sverige kan skryta med ganska goda produktivitetssiffror: alla mindre produktiva arbeten försvinner. Ett högskatteland som Sverige förstör förutsättningarna för jobb i tjänsteföretagen – från hotell till handel – samtidigt som de mest högpresterande bränner ut sig när de måste beställa resor, installera bredband och städa själva. Det är ett sätt att beskatta arbetsfördelning, så att allt fler gör det själva. Våra svenska framgångsföretag blir därefter. Antingen industriföretag som ersätter allt fler med robotar, eller handelsföretag som IKEA, som har som affärsidé att kunden får göra jobbet själv. I ett Sverige där till och med Skatteverket spelar in sina reklamfilmer i Estland, därför att de låga skatterna där gör det billigt att anställa, måste skattesänkningar åter upp på agendan.