Butiken skyltade med joggingskor för 178 yuan, ungefär 150 spänn. Jag gick in och blev nedtryckt på en pall av en bastant dam, förmodligen butikschef. Hon behöll entusiasmen även då jag frågade efter min storlek, 44,5. En kvinna i 35-årsåldern kom fram med en vänstersko. Hon hade ett milt leende och sorgsna ögon. Medan jag fruktlöst försökte pressa ned foten i skon, som på sin höjd var en trång 43:a, knackade butikschefen mig på axeln och pekade på Sorgöga. - Not married. Very beautiful, yes? Jag mumlade något och kämpade vidare med skon. - Good. You take chinese wife, you marry her, very sweet! Chockad svarade jag att jag behövde en större sko, inte en fru. Men butikschefen gav sig inte. Med ett halvmeterlångt skohorn grep hon sig an uppgiften att få ner min fot. Utrustad med den beslutsamhet och styrka som bara en kvinna vilken överlevt både Stora språnget och Kulturevolutionen besitter, utvecklade sig det hela till ett överfall. Sekunden innan smärtan nådde det outhärdliga insåg jag det absurda: jag befann mig i en Askungevärld. Damen med skohornet och råstyrkan verkade övertygad att om bara min fot passade i skon så skulle Sorgögas tid på glasberget vara över. Bara med ett högt NO och ett ordentligt tag om kvinnans överarm fick jag slut på tortyren. Då såg jag att djupet i Sorgögas blick blev ännu djupare. Nu gällde det att ta fly. Men på rekordtid hade en ny doja hämtats ur butikens historiska gömmor. Den bars fram, som i triumf, av butikschefen. Det var en gigantisk svart promenadsko i ett obeskrivligt stuk, tillverkad under en avlägsen femårsplan. Om den hade varit vattentät hade den registrerats som pråm på Gula floden. Men med min egen sko på plats, visserligen oknuten, var jag på väg ut. Lätt haltande befann jag mig på gatan då chefen hann fram till dörren. Hon höll upp skon och skrek: Very soft, very soft! Om hon menade skon eller Sorgöga fattade jag inte. Jag tog inte reda på det heller. Lasse Thulin Frilansjournalist i Hongkong