Gemensamt för öst och väst är att de som lyckas bäst är de som insett att ”you can´t hurry love”. I dag väljer jag den västerländska stilen och går på jazzcafé. Vi är nog bara utlänningar bosatta i Istanbul här inne. Men så befinner vi i oss i Beyoglu också, Istanbuls europiska stadsdel. Vilken tur vi har som har ett sådant ställe att hänga på, där man får vara i fred. Ingen försöker få en att beställa hela lunchmenyn med dessert trots att man nyss sa ”just coffee, please”. Samtidigt är ju hela poängen med Istanbul, det som bygger stadens vill jag påstå, intensiteten, trugandet, pockandet och lockandet. Skrikandet. Till och med i mikrofon efter basarernas och butikernas stängning. Då släpas stora tygstycken ut framför ”Nya moskén” och kryddbasaren vid Galatabrons fäste. Allt kostar cirka en miljon. Första dagen i Istanbul var jag nära ett vredesutbrott. ”Jag har blivit lurad!” 1 700 000 för en pizzabit och bulle på Simit Saray, turkisk brödsnabbmatskedja. Visade sig vara 8,50 SEK. Pinsamt. Det intressanta med varorna på de stora tygstyckena är att allt likställs. Skor, jeans, rejäla damunderkläder, bänkpapper till skolbänken, handarbete har samma pris och status. Även vad gäller varuvisningen förstås. Här råder ”reafenomenet” året om. Störtkorgarnas paradis, dock utan själva korgen. Och visst funkar det - köpfesten är total! Efter att bytet erövrats i prasslig svart/ guldrandig plastpåse njuter man av varm saltad majskolv för fem kronor, simitkringla för tre eller lyxar till det rejält med en nygrillad fiskkebab från en av fiskebåtarna som guppar våldsamt vid kajen i den starka vinden. Röken och doften viner. Det är här man ska tillbringa kvällstimmarna om man vill uppleva öst. Garanterat turistfritt, dessutom, efter basarernas stängning. Kunderna är de turkar som annars inte har råd. Om någon börjar prata med en under ens exkursioner på stan, vilket händer hela tiden, kan man vara helt säker på att personen i fråga har något att sälja. Entreprenörskapet döljs proffsigt. De konverserar lugnt och intresserat på tesalongen eller vid Simitvagnen. Något de möjligtvis skulle kunna jobba på är att bredda sitt öppningsfrasregister. Man blir mycket överraskad om någon inleder med annat än ”Where are you from?”. Men vem har hjärta att neka den som precis varit så trevlig och hjälpsam en visit i deras matt- eller skinnbutik två kvarter därifrån? Väl i butiken får man oftast en liten gåva, som ytterligare betonar att man är mycket speciell. Sedan bärs det klassiska teet fram. Plötsligt inser man att någon ”inhouse person” tagit över insäljningen. Ursprungsmannen är tillbaka på GÅ. Tålamod är vad som får kunden på fall. Monika Joelsson Arkitekt, gästkrönikör