Grundproblemet med både Boverkets och Söderlinds utspel är att för det första så är tillståndet i landets städer inte alls så dåligt som de försöker göra gällande, för det andra är det problematiskt med förslag som syftar till att begränsa konkurrensen och slutligen finns det en övertro på att planera fram utvecklingen inom handeln. HUI har via olika forskningsprojekt och en stor mängd utredningar år kommuner, företag och andra aktörer haft anledning att följa handelns regionala utveckling. När det gäller stadens roll som handelsplats så kan man konstatera att i de flesta av landets mellanstora och större städer så är cityhandeln livaktig och i många avseenden mer utvecklad än någonsin. Städer som Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Halmstad, Jönköping, Linköping, Örebro, Västerås, Karlstad och Gävle exempel på detta. I samtliga dessa och liknande städer finns trevliga stadskärnor med ett stort och intressant utbud. Orsaken till den gynnsamma utveckling beror i stor utsträckning på att de upplever en positiv köpkraftsutveckling. Köpkraften, som bestäms av befolknings- och inkomstutveckling i staden och dess omland, sätter gränserna för hur omfattande handeln i en region kan vara. Exempelvis har Stockholm, med undantag för de senaste 2-3 åren, haft en mycket stark befolkningsutveckling under de senaste decennierna. Under 90-talet växte länet med ungefär 10 procent eller med 200 000 invånare. Varje ny invånare representerar drygt 40 000 kronor i detaljhandelsköpkraft, vilket innebär att bara inflyttningen har bidragit med att öka den årliga detaljhandelsefterfrågan med 8-9 miljarder kronor. Det är lika mycket som detaljhandeln omsätter i flera av landets län. En liknande, om än inte lika omfattande, utveckling kan observeras i de flesta landets övriga mellanstora och större centralorter. Konsekvensen av denna utveckling är att de befolkningstäta regionerna får förbättrade förutsättningar för handel och även om all efterfrågan inte söker sig till stadskärnorna så spiller den ökade efterfrågan över på stadskärnorna. För de cirka 200 kommuner med svag, obefintlig eller negativ befolkningsutveckling så är bilden dock inte lika ljus och den minskning av handeln som kan observeras i många av dessa orter kan i stor utsträckning härledas till en svag eller minskad efterfrågan och till att dessa orter inte kan erbjuda ett lika intressant utbud som närliggande större orter kan erbjuda. Mycket stora grupper väljer helt enkelt att handla i centralorternas stadskärnor eller externa köpcentrum för att man bor relativt nära dessa handelsplatser, arbetar i närheten av dem och för att de uppfattas som bättre än alternativen. Boverket och Söderlind menar dock att denna utveckling inte är önskvärd och hävdar bland annat att utvecklingen har inneburit en försämrad tillgänglighet för kunderna. Frågan är dock om tillgänglighetsaspekten inte väger lite väl tungt när det gäller handeln. Denna typ av överväganden är exempelvis inte aktuella när det gäller etableringar av arbetsplatser. Faktum är att de flesta svenska många gånger har längre till sina arbetsplatser, till sina fritidsintressen, till sitt apotek, till arbetsförmedlingen, till sjukhus, till kulturinstitutioner än vad de har till sina butiker. Boverket och Söderlind hävdar vidare att de externa köpcentrumen påverkar stadskärnorna negativt och att detta är problematiskt. HUI har i olika sammanhang studerat just denna fråga och vår slutsats är en annan. Den bild som har framkommit är att köpcentrumen framförallt återfinns i de större städernas periferi. I dessa städer finns som en konsekvens av den växande befolkningen i de allra flesta fall en tillräckligt stor efterfrågan. Undersökningar av sambandet mellan växande externhandel och cityhandelns utveckling i de större städerna tyder inte på att köpcentrumen påverkar de större stadskärnorna negativt. Förlorare är i stället butiker i kringliggande mindre kommuner, i äldre bostadsområdescentrum och butiker i andra mindre attraktiva lägen. Karaktäristiskt för många av dessa marknadsplatser är att de ofta är illa skötta och därmed inte uppfattas som tillräckligt attraktiva av konsumenterna. Detta gäller inte minst för många av landets bostadsområdescentrum. Allmännyttan som äger ett flertal av dessa centrum har här ett stort ansvar att skapa intressantare centrum som kan locka till sig kunder. Att detta inte är en omöjlig uppgift är exempelvis Ale Torg i Ale kommun, Råby i Västerås eller Rinkeby i Stockholm bra exempel på. En slutsats från dessa och andra lyckade mindre centrum är att det inte enbart är handeln det hänger på om man skall lyckas skapa ett attraktivt centrum. Väl så viktigt är att det exempelvis finns annan privat och offentlig service. Att försöka motverka handelns strukturomvandling genom att försvåra för externa etableringar bidrar också till att minska konkurrenstrycket i handeln. De stora kedjorna tar marknadsandelar från mindre aktörer och de konkurrerar också med varandra genom att mycket aktivt arbeta med att erbjuda ett utbud och en service som är bättre än konkurrenternas. Att hindra denna process skulle i slutändan leda till både högre priser och ett sämre utbud för konsumenterna. För de aktörer som är intresserade av att stadskärnan fortsätter att vara en levande del av en stad är lösningen inte att som Boverket förespråkar hindra handelns strukturomvandling. Det är inte heller en lösning att som i Söderlinds anda uppmana till omfattande ombyggnad av existerande handelsplatser och stadskärnor. Lösningen är att acceptera handelns strukturomvandling och att underlätta för handelns aktörer att etableras sig där de vill. Mindre plan och mer marknad helt enkelt. Det är också av största vikt att kontinuerligt arbeta med att upprätthålla stadskärnans attraktivitet. Om staden inte kan erbjuda trevliga gågator, vackra hus, bra parkeringsmöjligheter, ett intressant varu- och tjänsteutbud, bra öppettider (d v s även söndagsöppet), evenemang både för äldre och för barnfamiljerna et cetera så finns en risk att staden inte till fullo utnyttjar den potential den faktiskt har. Framtiden för staden ligger dock inte i att replikera köpcentrumen utan att snarare komplettera. Inom handeln pratar man om att handel inte enbart är en rationell kostnadsminimerande inköpsprocess utan väl så mycket en shoppingupplevelse. Staden har många fördelar när det gäller att skapa positiva shoppingupplevelser som köpcentrumen saknar. För att realisera dessa krävs dock att handlare, restaurangägare, fastighetsägare, företrädare för kulturen, lokalpolitiker och andra aktivt var och en för sig men också tillsammans arbetar för att skapa en attraktiv stadsmiljö. Fredrik Bergström Ek. dr. vd HUI