Det sämsta med att handla är i alla fall att det kostar pengar. För det har jag inte så gott om. Det är min inställning som gör mig till en idealkund. Jag gör så mycket mer än handlar grejer när jag köper. Jag påverkar. Jag sponsrar till exempel gärna små specialbutiker. Ligger de i mitt närområde tvekar jag inte. Jag vill ha småbutiker där jag bor, strunt samma om de är dyrare än andra. Det kan jag förstå att de är. Jag umgås. Med affärsinnehavare menar jag. Och jag bekräftar dem. Jag visar i handling att deras affär är bra. Är det trevligt i affären visar jag min tacksamhet genom att leta rätt på något att köpa. Inte mer än rätt – eller hur? Jag samlar poäng. Är det inte via kundkort så langar jag fram mitt kreditkort med tillhörande poängsamlarsystem. Ju dyrare desto bättre i detta fall. Man tjänar ju praktiskt taget på att bränna pengar på detta vis. Eller hur var det nu? Jag är god. Om ett skolbarn ringer på min ytterdörr och vill sälja godsaker eller trista jultidningar är det lika mycket plikt som nöje att köpa. På köpet får den lilla försäljaren gott självförtroende och jag blir trevliga tjejen i området. Inte illa. Det kan vara värt en slant. Inte sant? Jag jagar det där goda livet ni vet. För visst kan man köpa det? Vackra duken på mitt bord hemma ger säkert trevliga middagen i Woody Allen-anda. Fina stövlarna kommer få mig att må bra. Jag vet att det är en lögn redan när jag går ut ur affären, men... kanske det fungerar denna gången? Jag fyndar. Många är de mil som jag har tillryggalagt för att komma till speciella utförsäljningar. Jag har till och med åkt det beryktade Käringrallyt i Kinna. Och jag gör gärna om det. Det ni!