Efter Maos död insåg kommunistpartiet att de tvingades välja mellan att fördela misär eller välstånd. Med start 1978 liberaliserades därför ekonomin, äganderätter skapades, privata företag tilläts och handel uppmuntrades. Resultatet blev en nästan tvåsiffrig tillväxt varje år och en sexfaldig ökning av lönerna. Omvärldens reaktion är rädsla. Inte för de verkliga problemen – jakten på oliktänkande och hotet mot Taiwan – utan för billiga fabriksprodukter. Företagare både i USA och i Europa är livrädda för låga produktionskostnader i världens nu femte största exportör. Det är bra. Företag ska vara rädda för konkurrens. Då blir de mer effektiva och innovativa. Men ändå sätter Bushadministrationen upp barriärer mot kinesiska textilprodukter, och de demokratiska utmanarna kräver ännu fler. Deras oro för att massimport ska leda till massarbetslöshet är felaktig. För det första får vi pengar att köpa helt nya varor och tjänster när våra cyklar och t-shirts blir billigare, och då kan folk anställas i de nya branscherna. För det andra kan våra företag köpa billigare insatsvaror och delar från Kina, så att vår produktion blir mer attraktiv. För det tredje är det delvis oss själva vi köper av. Huvuddelen av Kinas exportökning kommer från utlandsägda företag. När vi tar fram nya produkter kan vi tillverka dem billigt i Kina. För det fjärde kommer kineserna att vilja göra något med exportintäkterna. De kommer knappast att sy in pengarna i madrasser eller baka in dem i pajer. Precis som inflight-katalogen antyder vill de konsumera. De senaste fem åren har Kinas import faktiskt vuxit snabbare än exporten. En miljard nöjda kunder väntar på att få kasta sig över ännu fler av våra varor. Johan Norberg Författare och idépolitiskt ansvarig hos Timbro