Men innebär det att världshandelssystemet bryter samman och att Sverige isolerar sig? Jag tror inte det. Det kan komma något gott av båda händelserna. För att förstå det måste vi se varför de båda ambitionerna kollapsade. U-länderna krävde drastiska frihandelsreformer särskilt inom jordbruket. Men EU och Japan vägrade offra sina heliga kobidrag, och skapade i stället dimridåer och ville tala om andra saker. De utvecklingsländer som har formerat sig i G22, med bland annat Brasilien och Kina i spetsen, har visat förbluffande enighet och styrka. Det är ett gott tecken. De kommer att kräva öppnade i-landsmarknader, vilket kommer att ge oss mer konkurrens och lägre priser. Euron förlorade inte för att svenskarna misstror handel och öppenhet, tvärtom var det troligen missnöjet med byråkrati och centralstyre i EU som fick väljarna att ilskna till. Nej-sidan utgjordes inte alls bara av vänstern, och argumenten hämtade de flesta från en liberal ekonom som Nils Lundgren, den verklige nej-kungen. En stor andel företagare och borgerliga röstade nej. Det borde inte kräva allt för stor fantasi för politiker att tolka de båda misslyckandena som att dagens centraliserade och slutna EU skapar misstro från de europeiska folken och alienerar u-länderna. EU måste alltså bli mer öppet och sluta detaljreglera och harmonisera. Det krävs verkliga frihandelsreformer, och en rejäl utgallring i skatte- och regeldjungeln, som kostar företagare betydligt mer än kostnaderna för valutatransaktioner. Vi kan ha trevligare helger framför oss. Johan Norberg Författare och idépolitiskt ansvarig hos Timbro.